De senaste tre senaste åren har varit omtumlande i min värld på många sätt. Jag gick ifrån att vara väldigt överviktig och i total obalans både fysiskt och pyskiskt, till att bli väldigt hälsosamt och gå ner 20 kg i vikt under kort tid, för att sen dimpa tillbaka i dåliga vanor och gå upp 15 av dom kilona igen.

 

Det pratas så mycket om att "vi är alla olika med olika förutsättningar", men jag tycker det pratas för lite om att vi själva faktiskt inte alltid har samma mående och förutsättningar. 

 

När jag för 1 år sedan var i toppform mådde jag så himla bra. Jag hade jämn balans i livet, tränade för att jag mådde bra, mådde bra för att jag tränade, åt hälsosamt för att jag faktiskt ville - helt enkelt en väldigt positiv cirkel och allt var som på rosa fluffiga moln under en väldigt lång period.

 

Men sen under bara några månader vändes min värld upp och ned: Jag köpte min första lägenhet, fann mitt livs kärlek och försökte hitta balansen i långdistansförhållandet då han bor i Bosnien. Han kom sedan hit och bodde med mej i 3 månader och hur underbart det än var så är det helt klart en helt ny vardag med allt som hör till. Mitt i det bröt jag helt med mina två bästa vänner som jag hängt ihop med under väldigt många år. Ett ganska brutalt och fult uppbrott med många upprörda tankar och känslor.

 

När allt detta börjat lugna ner sej var Sanel enligt svensk lag tvungen att åka tillbaka till Bosnien och vara där i 3 månader innan han fick komma tillbaka igen. Det var så otroligt mycket svårare att handskas med än vad jag kunde föreställa mej och det tog väldigt lång tid innan jag fick en någolunda fungerande balans.

 

Så om vi ska göra en sammanfattning: när jag mådde som bäst bodde jag hemma hos mina föräldrar. Jag hade inga räkningar att tänka på, inget eget boende som behövde fixas iordning och jag kunde planera min vardag på ett helt annat sätt. Sen vänder allt som sagt. Jag kan inte längre ha samma vanor som innan, måste planera om tiden, och prioritera annorlunda och mitt i allt är det väldigt mycket som händer runt om.

 

Jag har i omgångar haft otroligt dåligt samvete över att ha gått upp så mycket i vikt igen, att ha fallit tillbaka och sett det som ett grovt misslyckande. Jag har försökt om och om igen att komma tillbaka till rutinerna jag hade innan men bara för att tappa det igen. Jag har sovit dåligt i många månader, jag har haft allt tätare migränattacker och upplevt att jag bara går ner mej mer och mer, känt frustration över att inte komma tillbaka in i rutinerna igen.

 

Men så gick det upp för mej för någon vecka sedan. Klart som fasen kommer jag inte komma tillbaka i samma rutinerna jag hade för 1 år sen, jag har inte längre samma förutsättningar. Det handlade aldrig om hur ofta jag tränade, hur långt jag orkade springa, hur nyttigt jag åt eller om hur många kilo jag tappat. Allt handlar om balansen i livet.

 

När jag insåg det tvingade jag mej själv till att sluta sätta sån press. Att promenera för att det är uppfriskande, inte för att hinna 5 kilometer på 40 minuter. Att åka till gymmet och lulla runt med det som känns bra, inte försöka pressa på med samma tyngder jag hade för 1 år sen. Att unna mej onyttigt när jag själv vill det, och inte få dåligt samvete. Och vet ni vad? Jag börjar redan känna stor skillnad. För första gången på snart 1 år känner jag att jag faktiskt är på väg tillbaka, fast med nya rutiner.